Jobbar sista dagen för den här veckan redan idag. Ledig imorgon. Härligt kan tänkas, men nää – inte så härligt. Inte med tanke på vad jag ska göra imorgon. Det är begravning. Min älskade farfar ska begravas.

Jag har haft förmånen att fått ha kvar alla mina 4  mor- och farföräldrar i livet. Tills för 3 veckor sen. Min farfar var yngst av de 4 men på något sätt förstod jag ändå att det var han som skulle lämna oss först. Han var den som drabbats av flest sjukdomar. Dock hade vi ingen aning om att det skulle vara hans hjärta som gav upp först, för hjärtat har han absolut inte haft problem med. Och han var hos läkaren och tog prover så sent som 3 veckor före hans död och då var allting bra!

Jag har fortfarande inte förstått det. Är han verkligen borta? Jag har gått igenom begravningen i mitt huvud ett flertal gånger. Är det verkligen han som kommer ligga i kistan? Verkligen?? Snälla någon – väck mig och säg att det inte är sant!

Jag gråter varje gång jag tänker på att jag inte ska få träffa honom mer. Han som alltid funnits där. I min närhet. Alltid. Usch. I dagsläget känns de förjävligt med denna lediga fredag. Åtminstone anledningen till den.

Imorgon vet ni att jag inte jublar åt livet. Imorgon kommer det bara kännas tungt. Men… livet går vidare.